Förvirring, Oro och Tacksamhet

Jag känner enorm tacksamhet för att jag bor i Sverige.
Jag känner även tacksamhet för den sjukvård vi har.

För fyra dagar sedan sökte jag hjälp för vad jag trodde var lite astmabesvär eller kanske nåt annat i lungorna efter några veckors förkylning.
Det visade sig att jag hade kärlkramp. Jag blev inlagd på sjukhus för observation. Genomgick massor av provtagningar och till slut även angiografi och
sk. ballongvidgning av hjärtats kranskärl.

Nu är jag hemma och mår bra. Men känner mig mest förvirrad.
Vad hände? Hur kunde det bli så här? Med mig??

Någon större oro känner jag inte just nu. Jag mår ju som vanligt och har fått en del mediciner.Lite extra uppmärksam är jag nog, känner efter en del och funderar hur mycket jag vågar anstränga mig.

Nu ska det motioneras mer, ätas nyttigare och stressas mindre.
Det ska jag verkligen göra men jag vill också gå vidare som vanligt, det som hände får inte begränsa mitt liv. Och där kommer min Gambia resa in i bilden.

Läkarna på sjukhuset sa att det är ok att resa. Jag känner starkt att nu vill jag genomföra min plan om möjligt ännu mer än tidigare. Livet är så oförutsägbart, man vet aldrig vad som händer. Nu fick jag en varning, en påminnelse om att livet kan vara kortare än vi tror. Jag har redan tidigare tänkt att man ska inte spara vissa saker till framtiden och till pensionen eftersom det är inte säkert att man ens kommer dit. Det som hände mig bekräftar mina tankar.

Nu vet jag att min älskade mamma (säkert andra också) är orolig för mig och vill inte att jag åker till Gambia om fem-sex veckor. Jag förstår henne, självklart, jag är ju mamma själv och skulle känna likadant för mina barn.

Men jag har redan fått klartecken från läkare och jag har försökt hitta råd och information på nätet om riskerna med flygresor efter kärlkramp och ballongvidgning.
Jag ska förstås avvakta ett tag till och se hur jag mår innan jag bestämmer mig helt.
Kan ju inte riskera min hälsa och mitt liv, sjukvården i Gambia är inte som här hemma.
Men å andra sidan tror jag att resan kan vara positivt för mitt mående och återhämtningen. Jag har sett fram emot det så himla mycket. Jag vet att jag kan varva ner och koppla av där. Att hjälpa andra kan ge så mycket tillbaka.

Men men, jag ska inte ta några beslut ännu.
Ska på återbesök om ett par veckor,  får se vad dom säger då.

Innerst inne håller jag tummarna för att allt ska gå enligt planerna!!

Titta bara på bilderna; på den här platsen kan man inte stressa ;)