Förvirring, Oro och Tacksamhet

Jag känner enorm tacksamhet för att jag bor i Sverige.
Jag känner även tacksamhet för den sjukvård vi har.

För fyra dagar sedan sökte jag hjälp för vad jag trodde var lite astmabesvär eller kanske nåt annat i lungorna efter några veckors förkylning.
Det visade sig att jag hade kärlkramp. Jag blev inlagd på sjukhus för observation. Genomgick massor av provtagningar och till slut även angiografi och
sk. ballongvidgning av hjärtats kranskärl.

Nu är jag hemma och mår bra. Men känner mig mest förvirrad.
Vad hände? Hur kunde det bli så här? Med mig??

Någon större oro känner jag inte just nu. Jag mår ju som vanligt och har fått en del mediciner.Lite extra uppmärksam är jag nog, känner efter en del och funderar hur mycket jag vågar anstränga mig.

Nu ska det motioneras mer, ätas nyttigare och stressas mindre.
Det ska jag verkligen göra men jag vill också gå vidare som vanligt, det som hände får inte begränsa mitt liv. Och där kommer min Gambia resa in i bilden.

Läkarna på sjukhuset sa att det är ok att resa. Jag känner starkt att nu vill jag genomföra min plan om möjligt ännu mer än tidigare. Livet är så oförutsägbart, man vet aldrig vad som händer. Nu fick jag en varning, en påminnelse om att livet kan vara kortare än vi tror. Jag har redan tidigare tänkt att man ska inte spara vissa saker till framtiden och till pensionen eftersom det är inte säkert att man ens kommer dit. Det som hände mig bekräftar mina tankar.

Nu vet jag att min älskade mamma (säkert andra också) är orolig för mig och vill inte att jag åker till Gambia om fem-sex veckor. Jag förstår henne, självklart, jag är ju mamma själv och skulle känna likadant för mina barn.

Men jag har redan fått klartecken från läkare och jag har försökt hitta råd och information på nätet om riskerna med flygresor efter kärlkramp och ballongvidgning.
Jag ska förstås avvakta ett tag till och se hur jag mår innan jag bestämmer mig helt.
Kan ju inte riskera min hälsa och mitt liv, sjukvården i Gambia är inte som här hemma.
Men å andra sidan tror jag att resan kan vara positivt för mitt mående och återhämtningen. Jag har sett fram emot det så himla mycket. Jag vet att jag kan varva ner och koppla av där. Att hjälpa andra kan ge så mycket tillbaka.

Men men, jag ska inte ta några beslut ännu.
Ska på återbesök om ett par veckor,  får se vad dom säger då.

Innerst inne håller jag tummarna för att allt ska gå enligt planerna!!

Titta bara på bilderna; på den här platsen kan man inte stressa ;)

Fjärilar i magen

Nu är det drygt sex veckor kvar till min resa.
6 veckor. 44 dagar. 1050 timmar. 63 000 minuter. Det är ju jätte mycket tid kvar.

MEN resan närmar sig, minut för minut. Och jag blir faktiskt mer och mer nervös om jag tillåter mig att tänka på allt som väntar på mig i Gambia.
Hittills har det mest handlat om olika praktiska saker som att ordna ledigt från jobbet, boka resan, hitta information på nätet, komma ihåg att ta sista vaccinationen, spara pengar...

Ju närmare resedagen kommer desto mer börjar jag fundera på allt som måste ordnas, göras och kanske kommer att hända där på plats.
Hotellet är ju tack och lov bekant sedan tidigare men jag måste ordna någon som kan ta mig till och från sjukhuset, jag ska träffa massa främmande människor (läskigt),
försöka göra mig förstådd (utmaning) och såklart även förstå andra.
Hur ska jag hantera värmen? Vad vågar jag äta på dagarna? Vem kan man lita på? Tänk om jag blir sjuk?

Här måste jag stoppa mig själv! Måste backa bandet och påminna mig om varför jag vill göra den här resan.
Ja, just det. Jag vill träffa främmande människor på främmande platser.
Jag vill och kan klara mig på min engelska. Och det är väl klart att jag kommer att förstå vad folk säger till mig.
Värmen kommer att vara alldeles underbar efter denna kalla vinter vi har haft i år.
Och sjuk kan jag bli även hemma.

Jag hittade en passande citat på Pinterest:

 "It´s okay to be scared.

Being scared means you´re about

to do something really, really brave."

Kanske bäst att försöka lägga alla oroliga tankarna åt sidan och fokusera på allt roligt och spännande som väntar på mig. För hur det än går för mig där borta i Afrika så kommer det att berika mitt liv enormt mycket. 

Och det är faktiskt drygt 62 000 minuter kvar innan det är dags.

Mycket finns att göra här på hemmaplan innan jag befinner mig på Tanka Tanka...

Tankar om Tanka Tanka

Förra inlägget innehöll nästan bara fakta. Allt är kanske inte helt aktuellt och det kan finnas felaktigheter, men det är inte så lätt att hitta "pålitlig" information.
Som tur är så har jag redan varit på plats och har i alla fall en liten bild av verkligheten där. Jag tror att många saker är mycket bättre än vad som beskrivs på nätet men jag tror också att mycket kommer att vara så mycket värre.

Jag tror att själva Tanka Tanka sjukhuset är en bra plats för många psykiskt sjuka. Där kedjas dom inte, de blir inte slagna eller isolerade och personalen gör det dom kan för att behandla och bota dessa patienter.
Däremot lider det stor brist på bland annat mediciner.
Ibland finns det mediciner, ibland inte.
Då det inte finns någon psykiater/läkare där är det sjuksköterskan eller någon annan i personalen som både ordinerar och ger medicinerna till patienterna.
Alla som har egna erfarenheter eller som jobbar med psykofarmaka vet att man behöver stor kunskap om den här typen av mediciner. Nu verkar det inte finnas så många olika preparat att välja emellan men det gör det inte mindre viktigt att veta vilka jobbiga och även farliga biverkningar som finns. Och icke glömma utsättningssymtomen när medicinerna helt plötsligt tar slut!!

En annan sak som personalen måste kämpa med är att skaffa mat och annat nödvändigt till sjukhuset. Där har man inte någon transportservice som kommer dagligen med mat och annat som vi tar för givet här hemma på våra sjukhus. Personalen på Tanka Tanka åker själva och köper ris, fisk och annat som behövs - om det finns pengar för det. Bilen de har är gammal och står i garaget - det finns inga pengar för att laga den. Men personalen försöker att lösa inköp av mat på alla möjliga sätt ändå.

Eftersom sjukhuset inte har tillräckligt med pengar, trots donationer*, måste patienterna själva skaffa vissa saker som till exempel skål, hink, tvål, tvättmedel och hudkräm. Kan tyckas vara små saker men det är nog inte så lätt för dom som är fattiga eller lever på gatan och saknar anhöriga.
Många saknar också kläder och skor.

Enligt en rätt så aktuell rapport som jag hittade har man även brist på bandage och annat som behövs vid behandling av olika sorters sår och brännskador.

* En del pengar doneras lite då och då till sjukhuset. MEN det händer att pengarna fastnar i byråkratin och kommer inte till nytta för patienterna. Det händer även att personalen inte får sina löner.

Fy så tungt och deppigt allting låter!
Men det är just därför jag är så engagerad och vill dit. Jag är så övertygad om att även små saker kan göra skillnad. Inte för hela Gambias psykiatrisk vård, inte för Tanka Tanka i stort men för en eller några personer kan mina insatser bli betydelsefulla.

Jag kommer längre fram att starta en insamling av både diverse materiella saker och även pengar. Jag hoppas att mina medmänniskor då är villiga att hjälpa mig med att samla ihop saker att fylla en extra resväska med.
Pengar skulle också vara fint. Inte för min resa så klart, utan att ta med till Tanka Tanka där de kan användas till det som mest behövs. Det är ju ingen idé att jag packar väskan full med Uncle Bens, bättre att köpa ris på plats vilket även gynnar den lokala handeln.

Det var väl allt för den här gången...

The Smiling Coast of Africa

Många gånger, varje dag får man höra
"This is the smiling coast of Africa" och "It´s nice to be nice"
när man går på stranden eller på gatorna i Gambia. Det var så sant!
Nästan alla gick med ett stort leende, de flesta var snälla och vänliga mot oss turister. Det var så fint och också lite ovant för oss stela och allvarliga nordbor.

Men bakom glada leenden, speciellt utanför hotellområdet, finns naturligtvis en annan verklighet också. Vi fick se en liten glimt av det på Tanka Tanka. Som jag har tidigare skrivit så har jag försökt läsa om psykiatrin i Gambia. Finns inte så mycket tyvärr.
Jag ska nu skriva en liten sammanfattning av det jag har lyckats hitta genom att googla.


The Gambia:

* Befolkning ca 1,9 miljoner (ett av de mest tätbefolkade länder i Afrika).
* Den minsta staten på Afrikas kontinent, till ytan lika stor som Skåne.
* Mer än hälften av befolkningen lever på mindre än 2 dollar om dagen. En tredje del av befolkningen lider av undernäring.
* Över 90% av gambier är muslimer, resten är främst kristna eller utövar traditionella naturreligioner.
* Endast knappt hälften av de vuxna kan läsa och skriva. Barn börjar i skolan vid 6 årsålder, 3/4 fullföljer de första sex åren som formellt omfattas av skolplikt.
* 3/4 av gambierna är sysselsatta med jordbruk, främst för självhushåll. Turismen skapar en del arbetstillfällen, men arbetslösheten är stor.
* Press- och yttrandefrihet finns bara på papper i Gambia.

Mental health in The Gambia:

* Enligt lokala undersökningar uppskattas ca 20% av människorna lida av olika psykiatriska och/eller drogrelaterade sjukdomar.
* Majoriteten av befolkningen tror att mental ohälsa och sjukdomar orsakas av onda andar. Många söker hjälp i första hand hos traditionella "healers"
* Vården av psykiatriska sjukdomar är mycket begränsad; 0,7% av landets hälsobudget används till psykiatrin.
* Ca 90 % av befolkningen har inte tillgång till psykiatrisk vård i sina samhällen.
* Det finns endast ett psykiatrisk sjukhus i hela Gambia, Tanka Tanka med plats för 100 patienter. På sjukhuset finns en utbildad psykiatrisjuksköterska (eventuellt finns det några som utbildar sig) och  ingen psykiater (ibland finns tillgång till utländska läkare). På sjukhuset vårdas patienter med alla möjliga diagnoser, i alla åldrar.
* Öppenvården är nästan obefintlig; mottagning i huvudstaden Banjul måndag till fredag ca 6 timmar/dag. Det finns 4 st personal (sjuksköterskor) och upptagningsområdet är hela Gambia. Teamet ska även besöka andra orter i landet men det kan gå sex månader mellan besöken.
* Barn med psykiska problem får inte alltid gå i skolan då man tror att psykisk ohälsa är smittsamt. Många av dessa barn hamnar på gatan och blir ofta offer för fysisk våld och blir sexuellt utnyttjade.
* Det är inte ovanligt att psykiskt sjuka kedjas fast och de blir slagna då de anses vara våldsamma, olydiga eller man försöker lugna ner dem.
* Människor med psykiska problem fråntas sina rättigheter att rösta.

Ett steg närmare

Resan är nu bokad.
Flyg och hotell. Bokningsnummer finns svart på vitt.
Jag är SÅ himla glad för det men samtidigt är det också lite läskigt, idén och drömmen blir liksom mer konkreta.
Nu finns det inget återvändo.
Jag ljuger förstås, det är väl klart att det finns möjlighet att ångra allting. Jag valde avbokningsskydd och ombokningsskydd och extra försäkring och...
Allt som gick att välja till bara för att känna mig lite tryggare. Och att andra också kan känna sig tryggare.

Det är nämligen många som tycker att jag är nog lite galen och en del har svårt att förstå allt det här med att resa ensam till Gambia.
Jag kan också tycka det ibland om jag ska vara helt ärlig!
Det är inte lätt att försöka förklara hur jag känner och varför jag vill göra den här resan. Inte ens för mig själv.
Det finns ingen klar och tydlig motivering.
Men jag följer en stark känsla, jag vill utmana mig själv och testa mina gränser, jag vill hjälpa andra människor,  jag vill växa som människa, jag vill lära mig nya saker, jag är nyfiken, jag vill lära känna nya människor, jag vill ha något att tänka på och engagera mig i under långa vintern.

Mycket handlar om vad jag vill, det kan uppfattas som väldigt egoistiskt, det förstår jag. Men nu råkar jag vara 40+, har skaffat mig mycket arbetslivserfarenhet som kanske kan komma till någon nytta därborta i Afrika. Jag har en fin familj med två stora barn/ungdomar som nog klarar sig utan mig i ett par veckor. De har bästa pappan här hemma under tiden, de har gratis skola att gå till och de får mat i sig varje dag. Så nånstans kan jag tycka att det måste vara ok att jag lämnar tryggheten i Sverige och försöker med små medel hjälpa någon/några behövande i ett litet fattigt land i vackra Afrika.

Det här kommer att vara mitt hem i två veckor i mars.

Och jag får förhoppningsvis träffa den här kompisen igen vid frukosten ;)