"Sometimes the people around you won´t understand your journey.
They don´t need to, it´s not for them."

tisdag 29 december 2015

Distance Between Dreams and Reality is Called Action

Medan jag var sjuk hemma efter hemkomsten från Gambia ville jag läsa så mycket jag kunde om Tanka Tanka kliniken och även om landet Gambia. Det är lätt att hitta mycket information om Gambia men det är betydligt svårare att hitta något om sjukvården och psykiatrin där.

De som känner mig väl vet att tålamod är inte min starkaste egenskap. Jag hade kunnat vänta några dagar och få mailadressen till sjukhuset av Sanna, men icke. Jag googlade fram information om en holländsk stiftelse som hjälper Tanka Tanka kliniken och mailade om mina tankar att komma tillbaka till dom. 
Redan samma dag fick jag svar! Jag var välkommen. YES, tänkte jag, det här kan bli något på riktigt.

Eftersom jag inte är någon miljonär så var nästa steg att börja fundera på hur kan jag få råd att förverkliga min dröm. Jag som hade tänkt börja plugga till distriktssköterska nästa termin och därmed få det ännu sämre ekonomiskt.
Attans också, alltid ska pengar sätta stop på det roliga... 
Men eftersom jag hade hamnat i någon sorts halv manisk febrig tillstånd så gav jag inte upp. Fram med datorn igen och börja läsa om olika fonder och stiftelser som delar ut bidrag. Till min STORA besvikelse finns det väldigt få fonder/stiftelser som ger ekonomisk stöd till idéer som jag nu har. Alltså åka till Gambia och volontärarbeta en kortare period. På en psykiatrisk klinik.
Det finns förstås mängder av stiftelser och fonder som bidrar olika projekt men ingenting verkar passa mitt ändamål. Det ska handla om forskning, kultur eller idrott eller så ska man själv ha någon sjukdom eller funktionsnedsättning. Jag har kontaktat Landstinget i Uppsala län (dvs min arbetsgivare) men det finns inget som passar. Jag har även kollat med Vårdförbundet och Svenska Sjuksköterskeförening, ingenting.

Jag låter mig inte att tappa hoppet. Jag är så fast besluten att åka tillbaka till Gambia att jag är säker på att det löser sig på något vis. Jag ska betala min resa dit privat, jag får ju lite semester på köpet också. Till slut hittade jag några fonder dit jag har skickat ansökan om ekonomiskt bidrag. Det återstår att se hur det går.

Jag har också "utnyttjat" mina bekanta och vänner och kastat ut lite krokar här och var. Jag har fått många bra tips och nya kontakter som har kontakter på ett eller annat sätt. Jag hoppas ni vet vilka ni är, tackar er ödmjukast!
 


Medan hjärtat längtar till att göra bra saker,
längtar fötterna till flipflops och stranden :)

onsdag 23 december 2015

Min idé, min dröm


Dagarna i Gambia gick fort. Vi hann se och uppleva mycket. Vi träffade trevliga människor och vi fick möjligheten att se massor av olika djur på mycket nära håll. Men det som gjorde största intrycket på mig var vårt besök på en lokal psykiatrisk klinik. Och hur hamnade vi där undrar du kanske.

Vi hade berättat för några som vi lärde känna på hotellet att vi jobbar inom psykiatrin hemma i Sverige, jag som sjuksköterska och Sanna som administratör. Vi undrade hur man tar hand om psykiskt sjuka i Gambia och fick veta att det finns en klinik i närheten av hotellet. Det skulle inte vara omöjligt att åka dit och hälsa på fick vi veta. Så sagt och gjort. In i taxin och till Tanka Tanka som kliniken heter. Helt oanmälda kom vi dit på en eftermiddag och blev som alltid i detta fina land vänligt bemötta. En manlig sjuksköterska tog sig tid och berättade om kliniken och om olika behandlingsmetoder som används där. Så olikt jämfört med hemma men på något konstigt vis också väldigt bekant.

Jag tror att där och då föddes min idé. En idé om att återvända till Tanka Tanka kliniken och försöka på något vis göra något gott. För förhållandena där var så uppenbart annorlunda. Det var så varmt, det var så många patienter och som sjuksköterskan berättade för oss lider det stor brist på pengar, mat, kläder och mediciner. Trots dessa brister gjordes det bra saker för patienterna. Och igen, den här stoltheten över det man åstadkommer fast det är svårt och tungt. Man gör så gott det går.


Med dessa tankar och starka känslor låg jag sjuk i ett par dagar efter hemkomsten. Och kunde inte släppa tanken om att jag måste tillbaka. Det var som att en del av mitt hjärta hade blivit kvar i Tanka Tanka. Jag började läsa allt jag kom åt om denna klinik. Och jag började drömma...
Mina drömmar har delvis redan lett till handlingar. Om dessa kommer jag att skriva mer efter julen.


En rundtur

 Den 21 november anlitade vi en guide som visade oss runt under en hel dag.

Här kommer några bilder från turen:

Vår guide Kevin Costner






















När jag nu tittar på bilderna så saknar jag mest värmen och alla färgerna!!

Lite bakgrund

För en månad sedan kom jag hem från vad som från början var tänkt som en helt vanlig solsemester. Med en kär vän ville vi komma bort från mörker och jobb, gärna så billigt som möjligt. Vi hamnade i Gambia. Vi visste inte så mycket om landet, bara att det är solsäkert och att det skulle garanterat vara varmt där. Däremot var det många som "informerade" oss om varför kvinnor i vår ålder brukar resa till just Gambia. Vi fick om och om igen förklara att vi inte var intresserade av att skaffa var sin ung loverboy ;)

Resan var lång, drygt tio timmar med mellanlandning på Gran Canaria. Trötta och slitna var vi då vi landade i värmen. Vi hade läst om farliga bumsters och andra figurer som lurar turister på deras pengar men var nog inte beredda på mängden av tjänstvilliga män som fanns överallt! Redan på Banjuls flygplats fanns det gott om folk som ville hjälpa oss med våra väskor eller bli våra vänner. Vi blev rätt så irriterade, vi kunde ju minsann ta hand om oss själva och själv dra våra väskor till bussen.

Från bussfönstret fick vi se första glimtarna av denna för oss okända kontinent. Människor, bilar, getter, hästar, höns, små skjul, stora ståtliga hus, frukt- och kötthandlare i en salig blandning. Det var mycket att ta in. Och så skulle det fortsätta hela veckan...





Det tog oss kanske ett dygn innan vi kunde se och ta in allt det vackra och fina Gambia har att erbjuda. Första dygnet var vi mest chockade, irriterade och nästan arga på alla människorna som inte lämnade oss i fred. Vi kunde inte gå på stranden utan att det kom män som ville guida oss eller sälja sin fruktjuice eller tipsa oss om den bästa reggaefesten. Inte heller kunde vi gå två hundra meter till närmaste affären för att köpa vatten utan att det erbjöds sällskap eller skjuts i skruttiga bilar.
 MEN sen hände det något, vet inte riktigt vad. Det var kanske de trevliga människorna som jobbar på hotellet eller om det var solen och värmen som fick oss att slappna av och komma ner i varv. Hur som helst började vi prata (Sanna mest) med folk. De hade aldrig bråttom, de var nyfikna på oss och de berättade gärna om sitt land. Det är mycket fattigt och i våra mått mätt rätt så eländigt i Gambia men alla vi kom i kontakt med var så oerhört stolta över sitt land. Med rätta!!