Det har snart gått tre veckor sedan jag kom hem från min resa. Det har kommit annat i vägen och det har tagit lite tid att sortera tankar och känslor efter allt jag har varit med om...
Vet inte riktigt var jag ska börja. Har fått se, känna och uppleva så mycket. Både roliga, spännande, sorgliga och omtumlande saker. Allting gick inte riktigt enligt mina planer heller, men det är väl sånt som gör livet bara ännu mer spännande!
Syftet med min resa var ju i första hand att volontärarbeta på TankaTanka kliniken. Jag kan inte påstå att det blev som jag hade tänkt här hemma innan resan. För mig blev kliniken en rörig och hjärtskärande historia. Det var så mycket folk där, så många saker som hände samtidigt. Jag fick helt enkelt inte någon grepp om vad som var vad. Och vem var vem. Och vad alla gjorde.
Människorna var förstås tillmötesgående, vänliga och glada, precis som alla är i Gambia. Personalen var så oerhört tacksamma för mina gåvor som jag hade med mig. Men ändå kändes det hela tiden som att jag inte räckte till. Det är en känsla som jag är rätt så van vid på mitt vanliga jobb som sjuksköterska. Men därborta i det varma och vackra Afrika blev den känslan bara större och ännu påtagligare.
Som jag visste sedan tidigare så får inte patienterna mat på sjukhuset. Det finns inte alltid pengar till det helt enkelt. Det fanns en del anhöriga där som sålde hemlagad mat till patienterna. Fint och snällt såklart, men det fanns så många som inte hade pengar för att köpa maten ändå. Så jag hade en ström av patienter efter mig som tiggde pengar. Då har man två val; antingen dela ut hela sin resekassa (som ändå inte skulle fylla allas behov) eller stålsätta sig och sitt hjärta och inte ge något till någon. Så fruktansvärt jobbigt det var!! För jag valde det senare alternativet...
Med pengar jag hade fått av mina vänner, släktingar, arbetskamrater och även några för mig okända personer köpte jag stora säckar av ris (många i Gambia säger att ris är mer värt än pengar), potatis och lök. Jag köpte även stora dunkar av matolja.
Toppen tyckte jag och även personalen. Men det fanns inga pengar till att köpa ved så att man kunde göra eld och koka riset och det andra jag hade köpt.
Den gången gav jag alla pengar jag hade med mig just då och några personer skickades för att köpa ved. Så det blev till slut i alla fall en måltid ;)
Så här i efterhand när alla känslorna börjar lägga sig får jag så många olika tankar och frågor i huvudet:
Hur ska jag gå vidare med allt jag fått se?
Hur ska jag någonsin kunna hjälpa dessa människor?
Ska jag göra det?
Kan jag göra det?
Känner mig så liten och maktlös men har så mycket varma och starka känslor för det där stället och människorna som kämpar där. På något vis kommer jag att fortsätta med detta "projekt". Just nu vet jag bara inte hur.
Jag har gråtit så mycket både inombords och öppet. Jag har även fått skratta och känna sann glädje. Jag har fått verkligen leva i nuet, känna mig levande och inse hur lyckligt lottad jag är som får bo och leva i Europa, i Sverige. Det är känslor som man inte bara kan låta passera. De går inte att glömma. De ska inte glömmas!
Tiden får visa vad som händer härnäst. En sak vet jag säkert, det här var inte sista gången jag åker till Gambia. Det här var bara början!!
Tyvärr fick jag inte ta bilder på sjukhuset. Men jag har massor av andra bilder och andra historier från min resa som jag kommer att skriva om lite senare.
Till slut, om du har orkat läsa mina fortfarande oordnade tankar, vill jag tacka alla som donerade pengar till patienterna på TankaTanka kliniken. Det var stort av er. TACK!
